Tilde-Ristin Kuoljok

Jåhkåmåhkke Jokkmokk / Göteborg / Giron Kiruna, maj och juni 2024

Några månader under våren och sommaren mailar vi med Tilde-Ristin under produktionen av ett nytt verk hon skapar till samverkan med Luleåbiennalen och som under hösten ska visas som en del av utställningen Vuoi ihan på Skansen i Stockholm. Som självutnämnd materialnörd är just materialet närvarande för Tilde-Ristin – i sin duodje, i valet att utbilda sig till konservator i Göteborg och nu i konsten. Utifrån osynliggjorda landskap ritar hon hastigt om kartan över Norrbotten och Luleåområdet när hon ifrågasätter hur Julevu Luleå plötsligt blev en sydlig plats trots att området fått sitt namn från sin placering som traditionella östliga vinterbetesmarker. Tilde-Ristin rör sig med självklarhet mellan traditionell kunskap och innovativa lösningar när hon skalar upp sin duodje för att skapa ett verk som fysiskt påminner oss om att en plats värde kan förändras beroende på vilka berättelser och värdegrunder som ges utrymme där.

Ellen: Bures Tilde-Ristin! Du är dibmaduodjár och slöjdar i mjuka material, verksam i Jåhkåmåhkke och för tillfället också i Göteborg där du studerar till konservator. Du har skapat ett nytt verk som fortsättningsvis ska ingå i Luleåbiennalens ramverk för att påminna om den samiska historien och närvaron i regionen. Ditt verk har titeln hálijdibme badjelándas / wishes from the highlands. Har namnet någon särskild betydelse?

Tilde-Ristin: Buoris! hálijdibme badjelándas är en önskan och en påminnelse till Luleå från Badjelánnda. De två är syskonplatser direkt sammanlänkade genom Julevädno. Att Luleå är östliga vinterbetesmarker tycker jag har glömts bort. Länken som funnits mellan platserna har bytts ut mot en malmbana, som ändrar perspektiven och placerar Luleå i syd. Språket och platsens namn vittnar om den ursprungliga placeringen: Luleå, Luleju, Julevu. Det är de östliga markerna.

Jag har en personlig relation till båda platserna. Jag har vuxit upp i Luleå och i Badjelánnda finns min familjs västligaste sommarmarker. Därför tar jag på mig rollen att genom detta verk förmedla kontakten igen mellan de två platserna.

Sen tycker jag om att den engelska översättningen wishes from the highlands får en nästan kitschig, vykortsaktig klang. Vilket det också är, ett vykort med en hälsning till Luleå. Och så påminner det om att det inte finns något som heter Padjelanta, som är det påhittade svenska ord som nationalparken kommit att kallas. Badjelánnda är direkt översatt det övre landet.

Ellen: Verket utgår från samiska tekniker och praktiker. Traditionellt torkas renskinn till duollje så att vi kan sitta eller ligga på det, eller så bereder vi det för att sy kläder och utrustning, men här visas det i en helt annan version. Kan du berätta om materialen?

Tilde-Ristin: Teknikerna är experimentella och fungerar som frågeställningar och förslag till framtidens duodje. Med yttre omställningar har samer alltid anpassat sig, utvecklat och uppfunnit metoder och tekniker. För mig som duodjár, och som andra före mig också har sagt, är det tydligt att skinn och päls inte kan användas på samma sätt som det gjorts tidigare. I för blöt snö så är fodrade plaststövlar överlägsna de bellingskor jag syr. Är duollje tillverkad av plast helt orimligt då? Kanske.

Den överdimensionerade hålggå-portalen är tillverkad på traditionellt vis av duodjár och samiska bygghantverkaren Magnus Antaris Tuolja. Hålggå är uråldrig ingenjörskonst som fortfarande fyller en mycket viktig funktion: att hänga upp saker för att torka. Den är del av ett nomadiskt liv som inte lämnar kvarvarande spår efter sig och är raka motsatsen till en industriellt tillverkad plastmatta.

Ellen: Varifrån kommer den rosa ramen på dina duollje?

Tilde-Ristin: Den rosa kanten på duollje började som färgen av mjölke (eller rallarros). Jag bodde 4 månader i Vancouver och fick jag lära mig mycket om mjölkens betydelse som medicinalväxt bland de urfolken. Växten med sin distinkta färg blev en symbol för mig för likheterna mellan hemma och där, och en trygghet när jag kände mig långt ifrån mitt hem. När jag började jobba med mattorna ville jag gärna att de skulle kunna ge en känsla av just trygghet och hem, så då valde jag att sätta en skyddande rosa kant. Om än lite mer knallig.

Maria: När verket visas på Skansen har du istället för vita band med text valt att hänga fisknät över hålggå-portalen, vad betyder näten för dig?

Tilde-Ristin: Fiskenät har jag varit fascinerad av sen jag var liten. Hur de skimrar och rör sig i vattnet, med fiskarna som glittrande stenar. Näten är för mig personligen en så stark symbol för mitt hems magiska trygghet. Sen så har de ju sin naturliga koppling och funktion på just hålggå, eftersom det är så man behövt hänga upp sina nät.

Maria: Ditt verk bygger till stor del på kopplingen mellan två platser i Sápmi, Luleå och Badjelánnda, vad händer när det placeras i Stockholm och på en plats som Skansen och mottagarna inte kommer från platsen det handlar om, ser du att det finns andra saker att lära eller prata om när kontexten förändras?

Tilde-Ristin: Skansen är en knepig nationalromantisk plats tycker jag, men vilken plats är då inte bättre för att placera just en portal. Hålggå-portalen handlar om att färdas mellan platser och platsernas olika betydelser. Att genom en portal kunna komma bort från något, eller fram till något annat. På så sätt kan hålggå kanske både skänka trygghet för någon som vill komma bort, eller spänning för den som vill upptäcka något nytt. Även om mottagarna inte kommer från just de platser som verket utgår ifrån - Julevu och Badjelánnda - så tror jag att temat förblir detsamma. Vi behöver alla perspektivskiften.

Ellen: Under invigningen av verket genomförde du en performance i form av en livesändning av invigningen. Kan du berätta mer om tankarna bakom detta!

Tilde-Ristin: Livesändningen sände film och ljud från verket under hela vernissagen ut till en tallhed utanför Luleå. Det blir ett vänt perspektiv där vi blir filmade och naturen får titta på, när det oftast är tvärtom. Hela verket handlar om att skapa en dialog och koppling mellan Badjelánnda och Luleå, så jag ville skapa en länk för de marker som är Luleå att kunna ta del av hälsningen. På sådana tallhedar har renar historiskt betat, och gör fortfarande. Men de markerna och den sidan av Luleå blir ofta bortglömda i skuggan av annat.

I dag kan jag känna att det vi fick lära oss i Luleå bara visade en utvald del av sanningen.

Ellen: Hur har det varit för dig att växa upp i det här området?

Tilde-Ristin: Jag har vuxit upp i Luleå och sen bott i Jokkmokk i flera år. Det är två timmar bil emellan men kändes som olika världar. I skolan i fick vi besöka gruvor och fort, lära oss om Luleå som en del av malmindustrin. I Jokkmokk fick jag och mina kusiner lära oss namnen på växter och fåglar. Jag tror att barn är väldigt mottagliga för vilka värden som premieras, och idag kan jag känna att det vi fick lära oss i Luleå bara visade en utvald del av sanningen.

Ellen: Hur hoppas du att hálijdibme bádjelandas / wishes from the highlands kommer att tas emot av Luleåborna?

Tilde-Ristin: Jag hoppas att Luleåbor ser det som en invit till samtal och påminnelse om något de redan vet, men kanske glömt bort! Att de fortfarande är sammankopplade med sina systermarker i väst, och alla värden som fortfarande finns bortom järnmalm och industri.