Tilde-Ristin Kuoljok

Jåhkåmåhkke Jokkmokk / Göteborg / Giron Kiruna, maj och juni 2024

Några månader under våren och sommaren mailar vi med Tilde-Ristin under produktionen av ett nytt verk hon skapar till samverkan med Luleåbiennalen och som under hösten ska visas som en del av utställningen Vuoi ihán på Skansen i Stockholm. Som självutnämnd materialnörd är just materialet närvarande för Tilde-Ristin – i sin duodje, i valet att utbilda sig till konservator i Göteborg och nu i konsten. Utifrån osynliggjorda landskap ritar hon hastigt om kartan över Norrbotten och Luleåområdet när hon ifrågasätter hur Julevu Luleå plötsligt blev en sydlig plats trots att området fått sitt namn från sin placering som traditionella östliga vinterbetesmarker. Tilde-Ristin rör sig med självklarhet mellan traditionell kunskap och innovativa lösningar när hon skalar upp sin duodje för att skapa ett verk som fysiskt påminner oss om att en plats värde kan förändras beroende på vilka berättelser och värdegrunder som ges utrymme där.

Jag har vuxit upp i Luleå och sen bott i Jokkmokk i flera år. Det är två timmar med bil emellan men kändes som olika världar. I skolan fick vi besöka gruvor och fort, lära oss om Luleå som en del av malmindustrin. I Jokkmokk fick jag och mina kusiner lära oss namnen på växter och fåglar. Jag tror att barn är väldigt mottagliga för vilka värden som premieras, och idag kan jag känna att det vi fick lära oss i Luleå bara visade en utvald del av sanningen. Samer har alltid varit anpassningsbara. Teknikerna i mitt verk är experimentella och fungerar som frågeställningar till framtidens duodje. För mig och andra duodjár är det tydligt att skinn och päls inte kan användas på samma sätt som det gjorts tidigare, i ett förändrat klimat. I för blöt snö så är fodrade plaststövlar överlägsna de bällingskor jag syr. Är duollje tillverkad av plast helt orimligt då? Kanske.