Siri Baggerman

Utrecht / Giron Kiruna, 26 juni 2024

Det är första gången vi träffar Siri, men det känns som om vi har känt henne länge när vi får följa med till uppväxten i familjens prunkande trädgård i Tiel i Nederländerna, och till hennes barndoms somrar i Bađatluokta Sæterjord i Sápmi, där hennes mamma kommer ifrån. Att det är en skärm och en halv kontinent mellan oss den dagen vi pratar spelar ingen roll. Det är lätt att höra att familjen betyder mycket för Siri. Som vuxen åker hon fortfarande norrut på somrarna, nu i husbil med sin egen familj. Efter att ha avslutat konstutbildningen i Utrecht i början av 2000-talet lät hon penseln vila i många år och ägnade sin tid åt videoverk. När hennes mamma gick bort närmare 20 år senare lyfte hon upp penseln igen vilket förde med sig porträtt av kustsamiskt liv, kollektiva minnen och storblomstrande mönster.

Jag hittade en gammal svartvit bild på min mormor. Liksom de andra bilderna togs den i snön, och någon höll ett får eller en hund. De var bönder, så de hade sina boskap nära. Min mormor satt där i snön med hunden, hon bar en fin pyjamas med blommönster som såg kinesisk ut. Livet är hårt, speciellt då, det är ett mirakel att bönderna överlevde. Jag tror att hon måste ha känt sig som en prinsessa bara genom att bära den där pyjamasen, som var en enorm kontrast till utmaningarna hon hade att förhålla sig till. Hon blev änka ganska tidigt, så hon var ensam och tog hand om fem ungar och gården. Det gjorde mig så glad att se denna mjuka sida, något riktigt vackert som bara var för henne. Det blev en inspiration i mitt måleri, och eftersom det var en svartvit bild kunde jag bestämma alla färger, så de blev ganska färgstarka.