Niilas Helander

Aten / Giron Kiruna, 3 juli 2024

Det känns som att tiden inte räcker till i samtalet med Niilas. Frågorna om konsten och hans arbete i Aten för migranters rättigheter är långt ifrån uttömda när vi tjugo minuter efter utsatt tid loggar ut för att ge oss in i nästa digitala möte. Han berättar om arbetet med ett nytt projekt som utgår från tragedin utanför Greklands kust för lite mer än ett år sedan då omkring 650 migranter omkom. Tillsammans med andra utforskar han gränsproblematik i relation till migration, flyktingläger, statligt våld och lagar genom texter som ska bli en publikation och så småningom en utställning. Verken som visas på Skansen handlar om samiska ceremonier kopplat till föremål som finns i antropologiska museers samlingar. Vi pratar om förlusten av hopp, om rädslan i Västeuropa för att ställa svåra frågor med risken att upptäcka att vi själva är en del av problemet och hinner få några spännande lästips av Niilas inför hösten.

Niilas: Bures. Hur är livet hos er?

Ellen: Vi är snart på väg upp till fjälls för kalvmärkning. Det är min partner som är involverad i rendriften på svenskt område i Sápmi, så vi åker upp hela familjen till vårt sommarviste. Detta är en ny värld för mig eftersom jag inte varit involverad i rennäringen på det här sättet tidigare.

Niilas: Det är en outforskad värld för mig med. Jag har ingen som helst aning om hur det går till men har ju sett dokumentärer på SVT, inlägg på Facebook och hört lite om livet inom renskötseln av andra konstnärer och författare.

Ellen: Min partner försörjer sig primärt på annat än renskötseln och vi är framförallt med på de kollektiva tillfällena, kalvmärkningen på sommaren, höstslakten och skiljningen på vintern.

Niilas: Jag var på fjället förra veckan! Det var fint men väldigt speciellt. Jag har aldrig varit på ett fjäll som detta förut. Det var som en europeisk djungel, sju, åtta timmar med buss utanför Aten på Helion som lämnade mig med en wow-känsla. Samtidigt fanns det hela sluttningar som bara bestod av grus på grund av skogsbränder som härjat delar av denna och flera andra platser i Grekland som en följd av klimatförändringar. Jag besökte också en sjö som i fjol ödelades av stormen Daniel som drog in som det mest brutala regnovädret i Greklands historia. Klimatkrisen här är förfärlig och följderna är en biologisk katastrof som också påverkar jordbruksindustrin och människors möjlighet att försörja sig. Slätterna i Thessalien som är ett av de största jordbruksområdena i Grekland och vanligtvis plats för bomulls- och veteodling hamnade under vatten. Markerna blev mättade av allt regn och jordbruksindustrin slogs ut. Först nu, närmare ett år senare, har vattnet börjat dra sig tillbaka. Att resa genom dessa områden och prata med lokalbefolkningen som förlorat allt har satt sig i hjärtat. Antingen brinner vi eller drunknar.

Ellen: Hur väver du samman din omgivning med det du arbetar med, och vad arbetar du med just nu?

Niilas: Jag gör inte konst av människors lidande. Däremot vill jag involvera och engagera. Jag har bland annat haft skrivworkshops med migranter som en del av aktiviteterna på Eco Library. Ett litet bibliotek på hjul i form av en van med böcker på åtta olika språk. Väldigt fint. Det påminner om bokbussen i Tana som kom en gång i månaden och stannade där jag växte upp och hade böcker på flera olika språk.

Jag har nyligen varit på workshops på Feminist Autonomous Center for research om arkiv och hur vi arkiverar vänsterkamper på ett sätt som inte blir utnyttjande. Hur kan exempelvis jag som kommer från Nordeuropa närma mig migrationsfrågor på ett sätt som inte utnyttjar flyktingar. Ofta ligger fokus på de traumatiska delarna av migrationen och det egna förhållningssättet till frågor om solidaritet framför att beröra grunderna till att detta sker, strukturellt och politiskt. Det har jag pratat mycket om under dessa workshops.

Jag har börjat skriva om det som hände utanför Greklands kust förra året då 650 personer, framförallt kvinnor och barn, omkom när ett fartyg med migranter sjönk. Med fokus på de strukturella orsakerna och en tanke om att det ska bli en publikation som inkluderar texter av flera avsändare. Det är många aktivistgrupper och akademiker som arbetat med de lagliga aspekterna och frågeställningar kring varför flyktingkonventioner och de mänskliga rättigheterna drunknar i havet med flyktingarna.

Komplicerade bilder tar plats i Grekland och i Europa generellt. Det jag är intresserad av är hur de stora dragen hänger samman. Nedbrytningen av flyktingkonventioner, mänskliga rättigheter, framväxten av fascism i Europa, normaliseringen av fascister i Sverige genom Sverigedemokraterna. Spanien, Italien och Grekland har blivit en offerzon för flyktingar och för Nord- och Västeuropas migrationspolitik. Samtidigt genomgår dessa områden en desertifieringsprocess och Sicilien som tar in flest flyktingar, från framförallt Nordafrika, kommer snart att vara en öken. Klimatkrisen och migrationskrisen är två utmaningar som hör samman. Ju värre klimatkrisen blir desto svårare blir migrationskrisen att hantera. Det blir mer och mer brutalt. I Nord- och Västeuropa lyfts istället rädslan för att migranterna ska ta våra arbeten och utnyttja vår välfärd. Samtidigt är det ett faktum att många av Europas städer är i stort behov av arbetskraft på grund av en åldrande befolkning. Här finns lösningar men istället ser vi en högervridning av värderingar, även på vänstersidan.

Under de 12 år jag engagerat mig i dessa frågor har utveckling varit skrämmande att följa. Det har blivit svårare att hjälpa människor. Risken att kriminaliseras har ökat och inflationen har gjort det svårare och svårare att samla in medel och flera organisationer har tvingats att lägga ned. En inhuman hantering av de organisationer och människor som verkar för att hjälpa fungerar som skrämselpropaganda för att få solidariteten att försvagas. Detta är ett stort projekt som jag kommer att arbeta med under ett par år. Det är komplicerat att tillhöra ett kritiskt anlagt urfolk som bor i söder, det är inte alltid enkelt för mig att engagera mig utifrån mina premisser. Vi och många av våra perspektiv blir betraktade som aggressiva, även i norr när vi engagerar oss politiskt. Vi är lösningsorienterade, men det är många som inte är intresserade av våra lösningar.

Jag har också börjat tänka mycket på ett nytt arbete som kretsar kring ceremonier. Jag kommer att utgå från samiska objekt som funnits på antropologiska museer, primärt skulpturer som haft en spirituell funktion. Varje år tog jag ett övergivet fågelbo och la det på en liten flotte av pinnar och tyg och släppte det i kanalen efter att ha satt eld på det. En sorts ritual för att välkomna det nya genom att bränna det gamla. Detta gjorde vi också i Finnmark. Vi brände jorden för att bli kvitt fjolårets gräs så att det nya skulle kunna komma fram. Men det hade inte bara en praktisk funktion utan också en spirituell. Fotot av fågelboet är lite otydligt och tillsammans med de andra verken i utställningen kommunicerar det mot något annat, utanför människan. I ett av verken finns ett par kråkvingar och i den samiska kulturen har kråkan många olika funktioner. De kan vara budbärare för en tråkig nyhet men kan också vara en hjälpare. Många lägger under jakten ut lite kött till kråkorna för att de sedan ska leda en till ett byte. Kråkan kan också vara ett varsel för en kommande stöld. De verk som visas på Skansen passar in i ett större sammanhang som kommunicerar med en spirituell värld.

Ellen: Du är uppvuxen i Sápmi och har genom åren förflyttat dig allt mer söderut. Bär du ännu med dig Sápmi i din konst och vardag?

Niilas: När jag pratar med andra samiska utövare blir jag påmind om att vi hade en stark spirituell tradition i Øst-Finnmark som har följt med mig. Jag fick med mig en öppenhet hemifrån som jag inte alltid upplever finns i samisk kultur. Tanken om att ha ett balanserat förhållande till sin omgivning är också något jag bär med mig. Men när en bor i en storstad är det inte alltid lätt att ha ett balanserat förhållande till naturen. Det samiska har för mig också följts av en frustration. I alla migrationshistorier finns en resa till en ny plats dit det gamla livet också följer och fort kan bli en begränsning. För mig är det viktigt att ha bägge delar så att jag inte befinner mig i Grekland och bara arbetar med samisk tematik. Att exempelvis vara involverad i en lokal kamp mot gentrifiering har gjort att jag behövt hitta sätt att översätta hur vi samer tänker på egendom som fungerar i ett annat sammanhang.

Jag tycker att många traditioner varit positiva men att de kan överdrivas i samisk konst och kultur. Det är visserligen länge sedan jag bodde i Nordnorge men kan ibland känna att arbetet kring samiska rättigheter stelnat. Fokuset riskerar att bli för smalt och då blir det svårt för många att delta och engagera sig. Det finns många delar av den samiska kulturen som skulle behöva synliggöras mer.

Maria: I dina arbeten ryms en stor bredd av inspiration från olika platser i världen och inte enbart från den samiska kulturen. Text är på olika sätt återkommande inslag i dina verk och en stor del av ditt uttryck. Vad är det som gör just skrivandet så lockande?

Niilas: Fred Newton, en afroamerikansk poet, beskrev det fint när han fick frågan om varför han skrev dikter. "By writing poems you solve a problem that you can’t solve in another way". Dikten blir ett annat sätt att lösa frågor som jag inte kan göra på andra sätt genom konsten. Hur gör jag konst om en älv? Det är inte så enkelt visuellt men jag kan göra det som en dikt. Konsten får ta plats i textform. Och så är jag teoretiskt lagd. Jag har länge arbetat genom att jag kommer med idéerna och sedan får andra realisera dem.

För att förstå världen måste en befinna sig i världen och visa intresse för människor, frågor och förutsättningar som inte nödvändigtvis är en direkt spegling av sig själv. Ofta söker vi upp det som ger oss igenkänning. För mig är det inte vad som primärt driver mitt intresse för andra kulturer. För mig är det en stor glädje att möta andra människors kulturer. Genom att mötas i varandras referenser kan vi förstå varandra. Jag har upplevt hur det är att vara i situationer där jag inte blivit förstådd eller hörd så det är viktigt för mig.

I nordiska länder där välfärden är stor finns en rädsla för att ställa de svåra frågorna och istället görs yttringar.

Om vi istället kan börja ställa frågor kan vi gå samman och när vi går samman blir det lättare att sträcka ut en hand. Du är inte ensam. Jag tycker att det är viktigt att arbeta tillsammans med andra för att få andra perspektiv. Jag tror att det är riskabelt att arbeta med allt själv eftersom en känsla av uppgivenhet kan infinna sig. Det finns lite mer hopp när en arbetar med andra. Men det är inte för hoppet jag gör detta utan för att jag tror att vi måste göra detta.

Maria: Finns det något som ger dig inspiration när hopplösheten smyger sig tätt inpå?

Niilas: Inger Christensens bok Alfabet är helt vanvettigt fin. Har läst den säkert fem gånger och sen glömde jag den på bussen i lördags. Öppningen är bara wow, ett mästerverk. Samma med Johan Turis bok Muitalus sámiid birra. Den tror jag också finns översatt till svenska. Det är en väldigt underhållande bok.