Lisa Kejonen Pauker

Giron Kiruna, 6 augusti 2024

Under en timme en sensommar eftermiddag textar vi med Lisa i en WhatsApp-tråd. Både hennes val av konversationsform och den runda profilbilden, en hund som lyhört står och väntar i snön, känns som självklara val för någon som lika naturligt och nyfiket omger sig av både skog och teknik. Just hemkommen till Giron från Hedenäset och smedjan där hon med jämna mellanrum producerar samiskt silver för Erica Huuva pratar hon med oss om saknad, livskamrater, förväntan och samiskt fotografi. Under samtalet görs avstickare som handlar om fördelarna att koppla samman telefonen via bluetooth med tangentbordet och varför gubbarna i byn hellre använder foppatofflor än stövlar. I hennes verk, ett personligt landskap av sammanfogade minnesbilder, skapas en skildring som rymmer mer än någon verklig plats förmår. Genom att erbjuda en scen för oss att ta plats i och utforska tillsammans med ett antal föremål, personliga och allmängiltiga, blir Lisas verk ett utrymme som fortsätter utanför bilden och skapar möjligheter för nya iakttagelser om våra egna förväntningar, begränsningar och gemensamma framtid.

ED: Hei, hei!

LKP: Hej!

MS: Var befinner du dig Lisa?

LKP: I Giron. Jag saknade Nalle så jag åkte hem redan igår. Det är bra att köra sent på kvällen, när solen går ner. Då slipper en motljus när en kör norrut. Jag testade ju att inte pendla en period. Hade jättebra jobb i Giron med fina arbetskamrater, men det liksom kliade i kroppen. Så fort jag var ledig drog jag någon annanstans. Nu är jag ledig hemma istället, går långpromenader med hunden, är i stugan och har utdragna sovmorgnar.

ED: Kan du inte berätta lite mer om bilderna som du tänkt på till Skansen? Jag tycker speciellt om den dubbelexponerade skogen som bakgrund för selfies med rekvisita.

LKP: Jag har tänkt mycket på minnen senaste tiden. Framförallt minnen av något en inte längre har, eller är rädd för att förlora. Och har kommit fram till att minnesbilden ofta blir verkligare än verkligheten. Något som förstärks när minnet åldras. Eller som här när jag inte återskapat skogen framför mig som jag kan sträcka ut handen och känna, utan den som jag ser när jag sluter ögonen. Den här skogen är verklig för mig fast den inte finns. Rent tekniskt är den ihopsatt av flera bilder på den verkliga skogen, så det är skogen i superlativ, extra allt. Som en förstärkt verklighet fast den egentligen inte existerar.

MS: Är det något du är rädd för att förlora just nu?

LKP: Jag är rädd att min tillvaro som jag har idag ska förändras. Även om det till viss del redan hänt när jag för drygt ett år sedan behövde ta bort min hund Benna, som var en riktigt bra kamrat. Det är inte längre samma känsla att vara i skogen utan Benna. Och skogen i sig, både hur den är just nu och att tillgången vi har till den kan förändras.

ED: Ble Benna syk?

LKP: Hon fick en tumör som växte snabbt. Hon blev 16 år så det var inte helt oväntat men jag hade ändå någon sorts förväntanssorg i mer än ett år innan det. Det är ju begränsad tid en har med en hund men det väckte en tanke om att annat, som skogen, också kan ha en begränsad tid. Det är i skogen, som miljö, mina bästa minnen är upphängda.

MS: Jag tänker på att din skog i verket som visas på Skansen skildrar en sorg men också, genom samlingen av föremål, en ironi kring det förväntade. Det förväntade kring att det i en utställning med samisk samtidskonst finns återgivningar av natur, vad som förväntas av en sådan bild och av det samiska.

LKP: Ironin ligger kanske i att den som tar sitt eget porträtt i verket får möjligheten att dela bilden med andra och på så sätt skapa en minnesbild av att vara en person som rör sig i skog och mark. Idag är det inte så, men tänk om det här blir enda sättet att få tillgång till skog i framtiden?

Sen tror jag att när något omnämns som samiskt, så blir det ofta en förväntan på att få se det andra. Miljöer, personer, färger och material som en inte möter i sin vardag. Det blir en förväntan på främmande saker till samma grad som den samiska kulturen är främmande. Om lite mer vardagliga ting och företeelser visas, som betraktaren redan är bekant med kanske det uppstår nån slags besvikelse? Eller så förstärks en förståelse för att vi inte lever i helt skilda världar. Jag vet inte riktig...

Det finns ju också en förväntan på skogen i sig hos de flesta. Antingen som en föreställning en har fått sekundärt, t ex via media. Eller som en skogsvana som vuxit fram och satt sig i benen när en själv rör sig i skogen. En vana som gör att en inte behöver förlita sig på nya kläder och utrustning utan erfarenhet och minnet.

The Indigenuity Project som Silje Figenschou Thoresen gjorde tillsammans med Joar Nango berörde uppfinningsrikedomen, mentaliteten att använda det som finns i omgivningarna och kunnandet som finns. Jag tänker att den som inte rör sig i väglöst land är i en vardag där det går att konsumera lösningar. Kan en inte nåt, så går det att köpa en pryl eller en tjänst som löser det. Och att det är lättare att gripa tag i konsumtionslösningar när ens skogsvana är sekundär, så att säga.

MS: Hur mycket av skogen utgörs av de osynliga landskapen för dig när du vandrar där? Oavsett om du är där för jakt eller hundpromenader.

LKP: Osynligt är lite att ta i. Men det är bortom det visuella. Markerna jag är mycket i, de sätter sig i ett fysiskt minne. Känslan för hur långt det är att gå från en punkt till en annan finns där. Även om jag inte vet i tid hur långt det tar så finns känslan där.

ED: Jeg er jo vokst opp i skogen, barndomshjemmet mitt er omgitt av løvskog og et og annet plantet granfelt, men det er merkelig nok alltid fjellene og havet jeg savner mest, selv om begge de to typene natur er noen kilometer unna barndomshjemmet mitt. Det ble kanskje litt mye skog i oppveksten. Kanskje skogen hadde fortjent litt mer savn.

MS: Det finns också ofta en förväntan att skogen ska ha en lugnande och välgörande inverkan på oss människor, men med klimatförändringar och exempelvis sociala mediers närvaro har skogen också för många blivit en stressfaktor.

LKP: Sen industrialiseringen har skogen nog alltid varit en stressfaktor, men dold? Skillnaden är kanske att den finns med i människors medvetande på ett annat sätt nu, oavsett om det är som en plats för att demonstrera mot markanvändning eller som bakgrund i ett digitalt inlägg.

ED: Fotografiet er jo en viktig del av verket ditt, og på Kultur Sápmi i Inari i fjor høst snakket Lada Suomenrinne, som også er fotograf, om at hun stadig prøver å finne ut av hva "samisk fotografi" er. Har du tenkt på det noen gang? Hva har du i så fall tenkt?

LKP: Jag började tänka annorlunda på samiskt fotografi när jag första gången kikade i Britta Marakatt-Labbas bok ‘Broderade berättelser’. Jag läste alla hennes textila verk som scener, där händelseförloppen kunde tänkas fortsätta utanför bildkanten. Istället för att vara isolerade skeenden blev de utsnitt som visade delar av allt som pågick. Jag har inte återbesökt den tanken på många år men jag tror att det kommer från att vi har ett sätt att vara när vi synkar med andra i vår familj och vår gemenskap. En är inte solo, så de enskilda objekten eller händelserna är inte det som blir viktigt. Utan summan av dem.

MS: Jag tänker ibland att det ofta pratas om samhörighet och gemenskap och samtidigt finns det så mycket ensamhet i Sápmi. Finns det en romantiserad bild av det samiska?

LKP: Det är kanske inte romantiserat, men nuförtiden en utopi? Jag tror att mycket av ensamheten kommer från kolonialiserande processer. När en måste ändra sitt sätt att vara efter en form som är bestämd av andra. När det inte går att prata om de saker som måste få komma till ytan. Och när tystnaden inte skapar en gemenskap och förståelse för varandra och situationen.

MS: Som i många andra av dina verk bjuds besökarna även här in för att interagera med verket som visas på Skansen för att fortsätta den historia du påbörjat. Jag tänker på kopplingen till att saker fortsätter utanför bilden. Du sätter scenen och andra tar vid.

LKP: Det är nog mycket för att jag känner att jag inte har svar eller en vilja att styra folk i hur de känner och tycker. Jag drivs mer av en nyfikenhet kring vad som händer när andra närmar sig verken, hur de gör det och vilka frågeställningar som väcks till liv.