Geir Tore Holm

Skiptvet / Giron Kiruna, 25 juni 2024

Vi träffar Geir över en lite ostabil internetuppkoppling där bilden fryser kort då och då, något som numera tycks höra vardagen till. Jag tänker att det i bakgrunden i Geirs lilla bild på skärmen finns något som påminner om hans egna fotoserier från sitt barndomshem, det är staplar av skivfodral, en liten grön blomma, satinband som ser ut att tillhöra prisrosetterna från en hästhoppningstävling. Det myllrar på samma sätt, även om tiden tydligt är en annan än de som syns i hans fotografier från uppväxten i Olmmáivággi Manndalen. Trots att Geir med jämna mellanrum måste avbryta sig för att hosta då han just hemkommen från Estland och ett arbete med en utställning som handlar om myren också tagit med sig en förkylning, är det tydligt att han i tanken är fullt sysselsatt med allt som sker utanför på gården Øvre Ringstad i Skiptvet där han tillsammans med familj och vänner slår gräset och bygger hässjor för att torka hö som ska bli foder till gårdens hästar.

Maria: Hej Geir, vad uppehåller dina tankar för stunden?

Geir: Som ni vet bor jag på en liten gård vilket gör att årstidernas skiftningar och det som följer med dem blir väsentligt när det kommer till vad som behöver göras. Det är egentligen fint att bli styrd av årstiderna. Att vara i trädgården, med potatisen eller det som för stunden behöver tas om hand. Det känns bra. Att vara i årstidernas våld. Att lägga allt annat åt sidan för att göra det som krävs för stunden, just nu är det här hos oss slåttern.

Ellen: Min mamma kommer från Rámavuollie och har vuxit upp med jordbruket och slåttern. Jag har själv inte gjort det eftersom de slutade med jordbruket, men jag minns att det alltid varit mycket prat om behovet av att hela familjen och även de utanför själva kärnfamiljen fanns med och hjälpte till.

Geir: Slåttern har alltid varit ett sätt att samlas på, oavsett vilka som räknas in i familjen. Det är ett hårt arbete i värmen, men det är också en samlingspunkt för att arbeta med landskapen. Gården är en apparat som blir ett sätt att förhålla sig till omgivningen genom kopplingar till naturen men också till historien och resurser. Det handlar om så mycket mer än att bara skaffa mat till djuren. Sigbjørn Skåden skrev en essä om Søssa Jørgensens och mina samarbetsprojekt som blandar konsten och livet där bland annat en text om just slåttern finns med.

Maria: Syns det också i ditt konstnärliga arbete att du valt livet på en gård framför att leva i en mer urban miljö?

Geir: Mycket av mina tidigare arbeten, mina fotoserier exempelvis handlar ju till stor del om mitt barndomshem i Olmmáivággi i Gáivuotna Kåfjord. Jag har utgått från att visa miljöerna som finns där men det handlar också om det praktiska. Att använda det som finns till hands, ta hand om materialen och förädla dem, hitta egna lösningar och reparera framför att köpa nytt. Det har följt med mig hit till gården och Sørlandet. Som ett arv från en 90-talsutbildning men också i relation till detta har jag arbetat och arbetar fortfarande med readymades och gjutningar som blir avbildningar av något. En form som också utgör ett statement.

Maria: Du är nyss hemkommen från Estland, innan dess var du i Tromsö och under hösten ska du på residens i Hälsingland. Hur fungerar det med gårdslivet, en massa djur och att samtidigt vara konstnär med så många olika orter som arbetsplats?

Geir: Vi har två hundar med oss. Katterna blir hemma och sköter sig själv med självbetjäning av mat och vatten. Hästarna är på sommarbete. Det är en väldigt fin tid här, det är väldigt lugnt. Vi spenderar också under Juli tid i Nordland och arbetet med Sørfinnset skole/the nord land som i fjol firade 20-års jubileum. Vi blev inbjudna till ett projekt som vi gjorde i samarbete med konstnärer från Thailand och bestämde oss för att vi inte ville att detta skulle vara någonting under en kortare period utan något som varar för evigt. Så när vi nu har skapat ett evighetsprojekt måste vi ju åka dit. Det handlar mycket om tiden vi är på plats men det händer också saker som sträcker sig över tid. Det har varit en blandning av aktiviteter som inkluderar allt från möbelworkshops till rotslöjd och sång. Vi har också gjort Sørfinnset TV, som på ytterligare ett sätt blir informativt kring platsens historia och miljö. Tv-produktionen som vi fortsätter med under detta år kommer också att bli en del av Liaf, Lofoten International Art Festival.

Maria: Den här sortens projekt, som pågår och utvecklas under lång tid, bitvis involverar andra och blir tillfälliga delar av andra projekt är återkommande i ditt konstnärskap. Vad är det som lockar med de långsiktiga perspektiven?

Geir: Det beror nog till stor del på att jag befinner mig i långsiktiga situationer. Mitt barndomshem, Olmmáivággi är en del av min berättelse och historia som jag inte kan undkomma och som jag valt att aktivera på olika sätt i mitt liv genom bland annat konsten. Att bo på en gård där människor bott innan oss i tusentals år är också ett sätt att vara en del av ett längre perspektiv. Men det är givetvis också ett val, att välja ett sammanhang där kopplingen till naturen och det årstidsbundna är tydligt och få det att fungera. Anknytningen till och vår följsamhet inför naturen är utifrån samiska perspektiv inget spektakulärt utan snarare det vardagliga och ordinära.

Ellen: Just det där, vardagliga och enkla går ofta att återfinna i dina arbeten men där finns också en humor och en samhällskritik.

Geir: Jag tycker om att mina verk har en skärpa, som både berör mig själv och det samiska samhället. Det har varit väldigt mycket aktionistisk konst, det är det fortfarande och det kommer det att fortsätta att vara. Men det som är fint nu är att jag upplever att det finns tid för mer kontemplativa verk och arbeten som försöker gå lite djupare med ett tidsperspektiv som inte enbart knyter an till det som är aktuellt i sociala medier och nyheter. Konstens aktualitet får ett annat sammanhang som verkar på flera plan och jag tror att vi i samiska sammanhang behöver djupet och konst som inte bara vänder sig utåt utan också lyfter frågor kring vad ett folk och en kultur är. I de sammanhangen behövs kritisk och också självkritisk konst.

Fler och yngre samiska utövare med en annan världssyn, samiskhet och samisk bakgrund blir aktiva och på norsk sida har vi Maze-generationen som inte längre är lika aktivt närvarande även om de alltid finns med som föregångare, och här uppstår en viss spänning mellan generationerna. När det blir fler samiska konstnärer och en större kvantitet av samisk konst som visas följer också en större mångfald och fler variationer i det som uttrycks.

Maria: Att vara konstnär eller curator kan ju ofta liknas vid att vara en berättare som driver narrativ framåt, oavsett i vilket medium det görs. Känner du ett ansvar för vilka berättelser du förmedlar både i ditt eget konstnärskap och när du är verksam i rollen som curator och lyfter fram andras tankar och skildringar?

Geir: Jag uppskattar att vara konstnär och på ett sätt kunna vara bara det jag är, att se närmare på ett avgränsat område, de “små” vardagliga sakerna i tillvaron som jag tycker är viktiga. Samtidigt tycker jag att det finns en heder och stor kvalitet i det gränsöverskridande arbetssätt som finns bland oss samiska utövare där vi kan göra och ha många olika roller samtidigt och som följer med förmågan och möjligheten att röra sig fritt mellan olika tekniker och medium.

Jag har tänkt på just det här mycket under de senaste utställningarna jag curerat och varit del av själv som konstnär. Berättelserna i utställningarna och utställningsrummen i sig blir lite som i en essä, där det finns en betydelse i hur vi leds och rör oss genom rummen och utställningens uppbyggnad blir ett narrativ i sig. I en essä är det viktigt att tillkännage var en befinner sig just nu, att det är här det händer.

Maria: Var befinner du dig just nu? Utöver att du är mitt uppe i det pågående arbetet på gården.

Geir: Jag börjar ju bli en äldre konstnär och jag börjar bli omnämnd som en äldre konstnär. Dj-setet under sommarfesten på Sørfinnset bevarades exempelvis genom en kasett där Søssa och jag blev omnämnda som “våra äldre”. Jag känner att jag blir äldre och befinner mig ofta i en position och situationer där jag är lite äldre, men det finns något fint i det. Att inte behöva stressa lika mycket, inte behöva prestera eller göra nytt, även om jag tycker om att göra nytt finns det ett lugn i att bli äldre… Nu säger jag en massa saker som jag inte hade tänkt att säga, “skrattar”.

Maria: Jag tänker att det är det här som samtalen gör, låter oss komma lite närmare varandra och se fler delar av varandra, inte bara genom vilka bedrifter som uppnåtts under en karriär utan också mer mänskliga dimensioner, som jag också tror kan berätta något om konsten.

Geir: Det rymmer också berättelser, humor och starka minnen. Jag är ju lite sentimentalt. Jag glädjer mig åt att vara tillsammans med samer och samiska konstnärer och befinner mig ofta i samiska sammanhang. Jag var just i Tromsö och arbetade med Mađđi och var innan dess med en samiska delegation till Mexico. Det är utmanande på ett annat sätt att befinna sig i dessa sammanhang. Att få tänka tillsammans.

Det pågår just nu så många etiska diskussioner, samhälls- och miljöfrågor och vi pratade igår kväll efter att vi varit ute på gården och arbetat att det kan vara lätt att glömma bort att se det positiva vi har omkring oss. Att se positivt, att göra positivt, omge sig med människor som en trivs tillsammans med och bidra med saker som får inverkan. Och det görs mycket bra. Livet är mycket bra.